Våra frivilliga, ett ljus i mörkret
AV TOVE LUNDGREN, INSAMLINGSANSVARIG MISSING PEOPLE
Klockan 05.30 är det samling för Missing Peoples insatsgrupp, i en lokal vi fått låna av naturreservatets besökscentrum. Vi hjälps åt att plocka ut allt material ur bilarna och ställa i ordning alla stationer. Vi måste sprida ut det på ett bra sätt, så att det inte blir några stora folksamlingar på ett och samma ställe. Sökare kommer att få skriva in sig vid en station, ta västar vid en annan, hämta kartor vid en tredje osv. Överallt placeras flaskor med handsprit, munskydd och handskar ut. Jag tittar på mina kollegor. De jobbar snabbt och effektivt, alla vet vad som ska göras, de har rutin på det här – de har gjort det här så många gånger förr.
De flesta av dem jobbar med något annat på vardagarna, de har familjer och ett vanligt liv att leva. Flera av dem är föräldrar och har små barn hemma. Några av dem har kommit hit från andra delar av landet, för att stötta upp i ett ärende som blivit för stort för den lokala insatsgruppen att mäkta med helt själva. Varenda en av dem har släppt allt i sin vardag, för att komma hit och hjälpa människor de inte ens känner. Och de gör det utan någon typ av ersättning alls.
Dagens sökinsats ska genomföras tillsammans med frivilliga från militären. Klockan 07 är det samling och eftersom det fortfarande inte går några vanliga bussar från tågstationen till naturreservatet så har vi sponsrats med tre bussar som kör skytteltrafik mellan de två platserna. Fältet utanför besökscentret fylls snabbt. Hundratals människor står där ute i den kalla, mörka morgonen. När vi går ut i det sorlande havet av människor och min kollega klättrar upp på en mur för att synas och höras bättre, tystnar hela fältet. Det är en mäktig och överväldigande känsla. Jag tittar ut över den stora, knäpptysta folkmassan och känner att jag får blinka bort tårarna och svälja gråten. Jag blir otroligt rörd över att det finns så många människor som är redo att gå rakt ut i det råa novembermörkret för att hjälpa till i sökandet efter en försvunnen person. Min kollega tar till orda och går igenom instruktionerna för dagens insats och sedan vill en familjemedlem till den försvunne personen säga några ord. Efter det delas de frivilliga sökarna upp i mindre grupper och medan det ljusnar över det enorma skogsområdet och snöblandat duggregn faller, så ger sig de första sökpatrullerna iväg ut i terrängen.
Jag sitter i närheten av en av sambandscentralerna och iakttar mina kollegor. Jag fascineras av hur smidigt allt flyter på. Hur de samordnar och samarbetar med militärens insatsansvariga och organiserar, informerar och koordinerar alla dessa frivilliga människor som dykt upp till sökinsatsen. På en timme är alla patruller utsända. Varje patrull spåras digitalt via en mobilapp, för att vi i realtid ska kunna se och hålla reda på vilka områden som söks av. I sambandscentralen skiftas nu fokus till dessa spårningar och till att dokumentera alla fynd som görs av patrullerna. I insatsgruppen utses vilka som ska åka ut och titta på dessa fynd och vem som ansvarar för kontakt med polis och räddningstjänst om det skulle bli aktuellt. Både Aftonbladet och SVT ska komma till sambandsplatsen under dagen, så en medieansvarig måste också utses.
När jag själv blir tvungen att avvika för dagen är det fortfarande full aktivitet på platsen. Mina kollegor ska vara kvar i flera timmar till. När jag frågar en av dem ifall jag ska komma tillbaka och hjälpa till imorgon också, så ler hon mot mig och säger ”Nej Tove, ta en dag ledigt nu.” Hon körde över 40 mil i fredags för att komma hit. Hon jobbar heltid på vardagarna. Jag undrar när hon ska ta en dag ledigt.
På vägen ut hinner jag tänka ”Imorgon är det första advent. Då ska jag julpynta, vad mysigt.” Medan jag öppnar dörren så vänder jag mig om och tittar på mina kollegor. Imorgon är det första advent. Då ska de mötas upp här klockan 05.30 och göra allt det här igen.