2022-01-12

Missing People fyller tio år - Anki Dahlberg var med från starten

Anki Dahlberg i Göteborg var en av initiativtagarna till att sökorganisationen Missing People bildades för tio år sedan. Här berättar hon själv hur det en gång startade och varför hon varit så engagerad i organisationen sedan dess.

"Det var när min bonusson Tony försvann i mars 2011 som jag förstod hur viktigt det är att få hjälp av andra som kan stötta anhöriga i en svår situation. Han var på AW med några jobbarkompisar och natten mellan måndag och tisdag sågs han senast vid klockan 02.20 på Avenyn i Göteborg. Han brukade alltid höra av sig till antingen mamma, pappa, syster eller någon kompis. Det var inte likt honom att vara helt tyst. Så att han skulle vara försvunnen frivilligt fanns inte på kartan.

Hans arbetskamrater på Stena Line startade en Facebookgrupp, som jag senare tog över. Där samordnade vi allt som gjorts och skulle göras. På onsdag morgon bestämde vi oss för att träffas några stycken vid Brunnsparken. Ingen visste riktigt vad vi skulle göra, så jag hoppade upp på en bänk och började prata om vad vi visste och att vi skulle leta dels kring kanalen innanför vallgraven och dels över Götaälvbron och bort mot Tonys bostad. Leta efter honom och hans tillhörigheter.

Via en kompis fick jag kontakt med tidningen GT som mötte mig på Drottningtorget mitt i första dagens sökande. Jag tog även kontakta med TV4:s lokalnyheter och tidningen Metro. Dessa skrev alla om Tonys försvinnande. När detta kom ut blev vi kontaktade av två privatpersoner som kom hem till oss och frågade om de fick hjälpa oss i vårt sökande. Det ville vi givetvis. På fredagen fick jag en kontaktperson vid polisen. De kollade bland annat Tonys bankkonto, kontokort, mobilens samtalslistor och vilken mobilmast som registrerats.

Alla vi anhöriga hade samling varje morgon och kväll hemma hos oss. Den närmaste familjen var ute och letade hela dagarna. Jag tog på mig rollen som samordnare och hade kontakt med polisen, all media, sammanställde tips etc. I min roll som familjens talesperson var det jag som ställde upp på alla intervjuer från media, besökte polisen, filmade inslag för Efterlyst och hade kontakt med den ideella gruppen Sökarna Västra Götaland för att samordna sökinsatserna.

Jag gick som i trans varje dag i fem veckor. På påskafton ringde polisen oss och meddelade att Tony hade hittats drunknad i kanalen vid Kungsportsavenyn. Vad som hände de närmaste dagarna därefter är än i dag helt blankt för mig. Jag har inget minne av dessa dagar.

Under hösten 2011 hade föreningen Sökarna Västra Götaland sitt första årsmöte och då var jag med. Detta årsmöte blev inte som halva styrelsen ville varför man splittrades. Direkt efter mötet samlades vi fyra personer och vi började prata om att kanske starta en ny organisation, som så småningom skulle bli rikstäckande. Vi skickade in en ansökan och den 12 januari 2012 fick vi registreringsbeviset och det var så organisationen Missing People Sweden startade.

Vid den tiden var det inte många som kände till oss. Vi hade hört talas om en kvinna som var försvunnen sedan 2010 i trakterna av Stenungssund och där polisen hade en misstänkt gärningsman, men ännu inte hittat kvinnan. Missing People bestämde sig för att börja leta efter henne. Vi startade en egen Facebooksida där vi skrev om vad vi planerade att göra och vi kontaktade markägare och jaktlag för att hitta lämpliga områden att söka på. 100 personer kom på söket som vi kallade till, och en av patrullerna hittade kroppen. Efter det blev det mycket skriverier om Missing People och informationen om oss spreds. Nu började också människor höra av sig till oss och be om hjälp vid försvinnande.

I början var det många som tyckte att det var konstigt att det var vanliga människor som engagerade sig i letandet efter försvunna personer men allteftersom vi började hjälpa till i flera försvinnanden så spred sig informationen om Missing People. För mig var det viktigt att kunna ge tillbaka eftersom jag vet hur man som anhörig har det och känner när någon nära försvinner.

Vi lyckades knyta flera viktiga funktioner till oss, såsom dykare och spårhundar och vi blev mer och mer kända av allmänheten. Vid en sökinsats, där en 9-årig flicka hade kidnappats, tog vi emot och organiserade mellan 850 och 1 200 personer som ville hjälpa till i sökandet. Där var det också en av våra patruller som hittade flickan vid liv.

Vi började förstå att vårt sätt att arbeta för att hitta försvunna var en bra metod och i augusti 2012 publicerade vi därför ett inlägg på Facebook där vi frågade om det fanns något intresse av att starta Missing People på fler ställen i landet. Vi fick ett otroligt gensvar. Efter det började vi åka runt och utbilda frivilliga som startade upp olika regionala avdelningar över hela landet.

Facebook har varit helt avgörande för vårt arbete under alla år och utan Facebook hade vi inte varit där vi är idag. Facebook var en kanal där vi både kunde sprida information om oss och våra sökinsatser och en kanal för oroliga anhöriga att få kontakt med oss genom. Allmänheten hittade oss genom Facebook.

Om jag ser tillbaka på den tid som gått så har organisationen allt eftersom utvecklats till det den är idag, med struktur, ordning och reda och koll på såväl arbetsmetod som statistik. Jag är verkligen stolt över att vara en del av Missing People och att ha fått vara med på hela resan, från när vi startade den där dagen till där vi är idag."

Berättat för Ann-Katrin Backlund