Intervju med Sven om frun Elisabeth
– Vet du om hur en plåt-båt kan flyta?
Sven vänder sig till mig med frågan, händerna knäppta bakom ryggen. Vatten skvalpar över kanten till våra fötter när båten Dalslandia slussas ned till oss med människor som fotograferar. Vi står vid akvedukten i Håverud. Järnvägen och landvägen går högt ovanför, vattenvägens strömmar vid vår sida är starkt forsande och klippväggarna står branta vid dess sidor. Naturen brusar i svallande majgrönska och klart solsken här. Uppe i backen står blåsipporna de brukade plocka med döttrarna. Det är en varm plats, som bär kalla minnen.
Det är snart 10 år sedan Elisabeth försvann. Ett tungt besked väntade Sven och deras två döttrar. Vi sitter med varsin kopp svart kaffe, de första av många den dagen. Sven berättar vad Elisabeth bar när han först blev förälskad.
– Det var en gul klänning, hon hade sytt den själv, som många av sina kläder. Axelbandet hängde löst... Tänk det är 50 år sedan och jag minns det fortfarande.
Han har inte rört en ram på väggarna sedan hon försvann. Varje tavla sitter där den satt. Hemmet är fortfarande deras, även när Sven bor här själv.
Själv, men inte ensam. Under dagen har Sven och nära hela Håverud hälsat och kramat, han vet om vem som kör varje förbipasserande bil som han lyfter handen till. När de frågar varför jag är där med min kamera och Sven berättar att det nästan är 10 år sedan nu, vet varje vän vad han talar om. Det är en tystnad som följer. Inte en tystnad som tar avstånd, bara den som stannar i stunden för att ord inte räcker till.
Var vi än går, står eller sitter ned under dagen visslar eller sjunger Sven. Han surrar av liv som humlorna och våren omkring oss. Grannhunden, Berit, halkar nästan fram i farten till honom när hon hör hans melodi komma med ut ur bilen. Sven är eller har varit med i Håveruds alla körer.
Det var genom musiken han träffade Elisabeth, med den gula klänningen. Noggrann, eftertänksam och kreativ. De reste tillsammans, över världen och Sverige. Dök i Egypten, strosade bland Marockos nattmarknader och firade hennes födelsedag i Göteborgs Trädgårdsförening med prinsesstårta.
Efter varje resa kom de tillbaka till sitt hem, den stora gula villan, med trädgården Elisabeth tog hand om. Den står nu vild, med en robotgräsklippare som bevarar blommorna och gör rum åt bord att sitta vid i solen. Förgätmigejer står omkring husknutar och i hallen.
– Jag har lika lätt för att gråta som för att skratta, berättar han.
Någon gång säger han att han inte ska gråta något mer. Jag säger att han får gråta så som behövs. För lika lätt som Sven berättar om glädjen i livet, sina barn och barnbarn, vänner och Dalslands mäktiga natur, lika lätt minns han varje detalj ur sorgen med Elisabeth. Hur han fått veta vilken stubbe hon varit vid, där en av sökhundarna dröjt länge efter hennes doft. Han kommer till den för att tala med henne, men det gör han även från bron när han går över vattnet varje dag, över akvedukten. Sven verkar inte rädd för att minnas, eller gråta. Lika lite som han verkar tveka inför vad livet har att ge. Som att han inte har något val att sluta upp med varken det ena eller det andra.
Han fick inte vara med i sökandet efter henne, men han var där. Han fick veta det han ville och han såg hur hela Håverud slöt upp för dem. Redan över 80 personer var på plats en kall söndag kväll i december, i detta lilla samhälle.
– Det finns så mycket goa människor beredda att hjälpa till.
Dagen gör det tydligt att sorg sällan sköljs bort. Den får bara sällskap av annat som strömmar fram i livet. Minnen, människor, skratt, tårar, koppar kaffe, kärlek, konst, vintrar och vårar. Det kan vara lätt för förluster att spilla över tillvaron och det krävs ett mod att hålla rum för både minnen och morgondagen.
Vet du om hur en plåt-båt kan flyta? Den utgörs av mer än sin tyngd och bärs av utrymmet den håller inom sig.
Emilie Nicole