Madelene Andersson är idag insatsledare och blev volontär med Missing People under våren 2020 för ett försvinnande i Luleå, men hennes resa började långt innan dess.

–Några år innan det så var det en sökinsats som jag ville vara med på, men jag var lite orolig för jag hade aldrig deltagit på en insats med Missing People. Jag missade starttiden och visste inte att jag kunde ansluta ändå.

När Madelene trodde att hennes chans att vara med var förbi gick hon ensam ut i skogen. Något hon ser tillbaka på och beskriver som ett misstag. För bland träd och på egen hand hittade hon den avlidna personen.

–Det blev ett trauma för mig och under några år så kunde jag inte sätta min fot, eller ens se mot en skog. Hade jag haft sökare, patrulledare och insatsledare som stöd efter min upptäckt så är jag säker på att jag inte hade känt samma obehag efteråt. Istället fick jag vänta ensam i skogen tills polis och ambulans kom.

Under de följande åren tänkte Madelene hela tiden på hur hon ville vara med och göra skillnad.

–Jag vill kunna hjälpa anhöriga att få ett avslut, oavsett om det är ett positivt eller negativt besked. Ingen förtjänar att leva i ovisshet. Det äter upp en människa.

Så kom året 2020 och försvinnandet i Luleå som skulle få Madelene att ansluta sig. Hon åkte till samlingsplatsen, berättade för ansvariga på plats att det var hennes första sökinsats och beskriver att hon fick alla instruktioner och all information hon behövde.

–Efter den insatsen ville jag vara med på allt dom gjorde. Jag frågade om jag kunde få utbilda mig till patrulledare. Vilket jag självklart fick. När jag var färdig med det så sa jag att jag gärna ville bli insatsledare också, vilket jag också självklart fick.

Efter den dagen har Madelene varit den frågvisa och nyfikna personen med smeknamn som yrvädret och bergsgeten.

–Det är för att jag vill vara med överallt hela tiden, och trots min korta längd så kämpar jag på i skog och jobbig terräng.

Idag har Madelene flera års erfarenhet av sökande, att föreläsa och har både tagit drönarkort och utbildat sig till utbildare. Hon har varit med om att ge anhöriga stöd och besked under all denna tid. När de haft som flest frågor, varit som mest förtvivlade och fått glädjas över återförenande.

–Alla insatser berör. Både när man träffar anhöriga och sökare. Många sökare har ofta någon form av relation till den försvunne och det är alltid gripande att höra historier om den försvunne personen. Många vill gärna berätta om personen ifråga. Sedan tycker jag att det är väldigt fint att se människor som samlas för att hjälpa till, för att göra en insats för någon annan person. Det berör mig.

Madelene befinner sig i Norrbotten och hon beskriver den största utmaningen för deras regionala avdelning: Enorma mängder skog och långa avstånd.

–Blir det sök i flera dagar måste vi kunna byta av varandra och även ha avstånd och resetid i åtanke. Fördelen med Norrbotten under vår och sommar är att vi har ljust ute dygnet runt så vi är inte beroende av dagsljus på samma sätt som i södra Sverige när vi ska färdas.

Det kan vara väldigt utmanande att känna att vi inte räcker till. Vi måste bli fler.

Madelene lyfter att varje hjälp är en stor hjälp. Även de som inte kan gå i terräng kan vara med. Alla kan hjälpa till efter förmåga.

–Vi blir så otroligt tacksamma för all hjälp vi får. På sökinsatser händer det att de som inte orkar gå i skogen vill komma och lämna smörgåsar eller en vattendunk till sökarna. Även en gåva hemifrån. Allt det är också väldigt betydelsefullt. Det vi gör är ideellt och vi behöver bli fler.

Vill du hjälpa oss bli fler? Ta steget här.