Missing Peoples ordförande hittade sin svärfar i skogen

Var är Anders? 
 
Det är november och frosten vilar över skog och mark, men Michael är klarvaken. Natten är mörk och lång, och med sig bland träden har han sin hund. Telefonen har gått varm under de senaste dagarna. Polisen, Missing People, släkt och vänner. Samtalen avlöser varandra, men den viktigaste frågan är fortfarande obesvarad. 

Michael Albrecht har bett sin familj att återgå till arbetet när de går in i sin andra vecka av sökandet. Han har känt sin svärfar Anders sedan han själv var 17 år. Han minns honom som en typisk ingenjör – lugn, fyrkantig och pysslig, men också varm och finurlig med en förkärlek för att ha roligt och umgås. 

En kväll är Anders är på väg hem till sin fru men kommer aldrig fram. Hon förstår snabbt att något är fel. Familjen kontaktar polisen och Missing People och Michael sätter upp ett mötesrum i tvättstugan för att planera familjens insatser. 

Där samlas Anders barn och barnbarn både morgon och kväll. Michael tar hand om all kommunikation och försöker hålla ihop all information som kommer in. 

Hans svärfars frusna mössa är ett tidigt fynd, men det kommer att gå två veckor av vittnesuppgifter, brusande helikoptrar, hundratals sökares steg i frosten och samma fråga som hela tiden återkommer: 

Var är Anders? 

– Ovissheten är det absolut värsta. Jag började tvivla. 

Det är också mitt i försvinnandet som Michael söker rollen som ordförande för Missing People, men han säger att han skulle ha gjort det oavsett. Ju mer han berättar, desto tydligare blir det att han verkar hitta både ansvar och mening i att finnas där när något behöver göras. 

Under sökinsatserna säger han att han önskar att det är han som får vara den som hittar sin svärfar. Så att hans fru och hennes syskon skulle kunna ställa alla frågor när de var redo, och veta att han kunde svara på dem. 

Och så blev det. 

– Jag är glad att det var jag som hittade honom. Jag hade inte velat ha det annorlunda. Även om jag inte uppskattade det där och då. 

Michael beskriver en konstant närvaro av Missing People. Att han inte var ensam. Hur det gick väldigt fort och att det alltid fanns någon där, alltid en förklaring och en plan. Att han inte blev lämnad. 

– Det är klart att människor har gått bort i min närhet. Bland annat min pappa. Men det går inte att jämföra. Det är en helt annan sak om någon går bort i sjuksängen och du vet varför, än på det här sättet, när du står utan svar. 

I dag känner Michael Missing People från två håll. Som ordförande ser han organisationen inifrån. Men han vet också hur den upplevs från den andra sidan – som anhörig mitt i en kris. 

Och han vill att fler ska förstå vad som faktiskt krävs för att en sökinsats ska fungera. 

– Av väldigt många olika anledningar måste vi ha en stor organisation bakom, både av säkerhetsskäl och försäkringsskäl. Det handlar om att varje sökinsats ska genomföras med rätt förberedelser, utrustning och kompetens. 

Han tänker efter och fortsätter: 

– Många vet inte hur mycket tid våra volontärer lägger ner. Hur mycket arbete exempelvis en insatsledare har gjort redan innan ett sök kan börja. Det finns en enorm omsorg bakom det. Och det görs obetalt på fritiden. Allt vårt arbete finansieras av gåvor från allmänheten, företag och stiftelser.  

Utan gåvor och frivilliga kan vi inte göra vårt arbete. Och behovet av dem båda är stort. 

Emilie Nicole