Missing Peoples ordförande hittade sin svärfar i skogen
Det är november och frosten vilar över skog och mark, men Michael är klarvaken. Natten är mörk och lång, med sig bland träden har han sin hund. Telefonen går varm från samtalen under dagarna. Polisen, Missing People, släkt och vänner. Olika frågor och svar som väntar på honom i saknaden. Han har bett familjen; sin fru och hennes syskon, att återgå till arbetet när de går in i sin andra vecka av sökanden. Det är deras pappa som saknas. ¨
Michael har känt Anders, sin svärfar, sedan han själv var 17 år. Han minns honom som en typisk ingenjör: Lugn, fyrkantig och pysslig, men också varm och finurlig med en förkärlek till att ha roligt och umgås.
När Anders försvann var han på väg till sin fru, men kom aldrig fram. Familjen förstod snabbt att något var fel. De kontaktade Polis och Missing People och Michael satte upp ett mötesrum i tvättstugan för att planera insatser i familjen. Under dagarna som följde möttes Anders anhöriga; barn och barnbarn där, morgon och kväll.
Michaels svärfars frusna mössa var ett tidigt fynd. Sedan följde två veckor av vittnen, brusande helikoptrar, hundratals sökares knastrande steg i frost och brännande frågor, innan svar.
- Ovissheten är det absolut värsta. Jag började tvivla.
Det var också mitt i försvinnandet Michael sökte sig till rollen som ordförande för Missing People, men det säger han att han skulle ha gjort oavsett. Desto mer han berättar, desto tydligare blir det att han verkar hitta sig till både ansvar och mening.
Under insatserna säger han att han önskade att det var han som skulle få vara den som hittade sin svärfar. Så att hans fru och hennes syskon skulle få ställa alla frågor när de var redo, vetandes att han hade svaren vilandes hos sig. Och så blev det.
- Jag är glad att det var jag som hittade honom. Jag hade inte velat ha det annorlunda. Även om jag inte uppskattade det där och då.
Michael beskriver en konstant närvaro av Missing People. Att han inte var ensam. Hur det gick väldigt fort och att det alltid fanns någon där, alltid en förklaring och en plan. Att han inte blev lämnad.
- Det är klart att människor har gått bort i min närhet; min pappa har gått bort bland andra, men det är en helt annan historia. Det går inte att jämföra. Det är en helt annan sak om någon går bort i sjuksängen och du vet varför eller på det här sättet när du står utan svar.
Som ordförande vet han hur organisationen är från andra sidan; för en anhörig i kris. Inifrån vill han berätta om varför Missing People fungerar som vi gör.
- Av väldigt många olika anledningar måste vi ha en stor organisation bakom både av säkerhetsskäl, försäkringsskäl och faktiska kvalitetsskäl.
Han tänker efter och fortsätter.
- Många vet inte vilken tid våra volontärer lägger ned. Hur exempelvis en insatsledare har lagt ned tid innan ett sök för att överhuvudtaget få vara där. En enorm omsorg. Och det är, återigen, obetalt. Det är bara på fritiden. Vi måste ha frivilliga. Vi måste bli fler.
Emilie Nicole