Aktuella händelser

Dygnet runt, året runt, är vår jour öppen och bemannad av våra fantastiska volontärer. Idag säger vi hej till Anki som är en av våra engagerade jourvolontärer.

Hej Anki! Hur blev du volontär i Missing People?

I samband med att jag gick i pension 2021 så kände jag att jag behövde ha något att sysselsätta mig med på dagarna. Jag hade också ett stort behov av att få känna mig behövd. Jag tittade på flera olika volontäruppdrag men det var när jag träffade en tjej med Missing People-jacka på sig som jag förstod att jag hittat rätt. Och det har känts helt rätt för mig sedan dag ett.

Vad innebär uppdraget som volontär i Missing Peoples jour?

Det är vi som tar emot alla anmälningar om försvunna personer från anhöriga och ibland även från polisen, och publicerar efterlysningar på Facebook och hemsidan.  

Vi stöttar anhöriga som befinner sig i en mardrömsliknande situation när en närstående försvinner och vi ger aldrig upp utan fortsätter leta så länge vi kan. I jouren har vi också en väldigt fin gemenskap. Vi stöttar och hjälper varandra och har med tiden blivit som en stor familj.   

Finns det något samtal eller försvinnande som har berört dig extra?

Alla försvinnanden är unika och olika men den kontakt och de samtal vi har med anhöriga är det som berör mig mest. De är så tacksamma att ha någon att prata med och ibland kan samtalen bli riktigt långa. Vid ett samtal jag en gång hade med en anhörig så kom den försvunne hem under tiden vi pratade. Det blev ett samtal med så mycket känslor, men också en väldigt stor lättnad. Det kändes fint att få dela den stunden med den anhörige.  

Vad är du mest stolt över i din roll som volontär?

Att vi alltid finns, endast ett samtal bort. Vi i jouren finns tillgängliga alla dagar om året och dygnets alla timmar.  

Vad önskar du allmänheten visste om Missing People?  

Jag önskar att alla visste att vi är en frivillig-organisation och alla som bemannar jouren eller är ute och söker gör det helt ideellt och på sin fritid.  

Susanna har engagerat sig i Missing People i över 10 år. Idag är hon insatsledare i Missing People Värmland och är även med i kompetenssäkringsgruppen som tar fram utbildningsmaterial för organisationen.

Hej Susanna! Hur blev du volontär i Missing People? 

– 2014 var jag sjukskriven pga ryggproblem när min mamma hörde av sig om att Missing People skulle ha en sökinsats i Karlstad och frågade om vi skulle delta. Då det är bra att röra på sig när man har ont i ryggen så hade jag inget att förlora på det, och efter den sökinsatsen blev jag fast. Jag utbildade mig efter ungefär 10 sökinsatser till patrulledare och har sedan 2017 varit insatsledare.

Varför engagerar du dig i Missing People? 

– Jag är uppväxt med ideellt arbete där jag hade två väldigt engagerade och inspirerande föräldrar som visade mig vidden av att hjälpa andra. Som insatsledare kan jag på riktigt hjälpa och stötta anhöriga som ber oss om hjälp. 

Vad tycker du kan vara mest utmanande?

– När anhöriga vill att vi ska söka men vi vet inte vart vi ska söka eller för att vi inte kan söka. För att vi ska kunna genomföra en sökinsats måste vi ha vissa förutsättningar. Vi behöver ha ett sökområde och vi behöver ha tre insatsledare som kan bemanna sökinsatsen. Vi är sex insatsledare i Värmland och samtliga jobbar dagtid måndag-fredag. Det gör oss otroligt sårbara och vi behöver verkligen fler personer som vill engagera sig.

Finns det någon insats som berört dig extra?

– Alla insatser berör på ett eller annat sätt. Bakom alla försvinnanden finns det anhöriga och oavsett varför någon försvinner så finns det en obeskrivlig förtvivlan när anhöriga inte får svar. Men en insats som berört mig extra är när den person vi letade efter blev hittad och anhöriga var på vår samlingsplats. Jag satt med när polis gav anhöriga det tragiska beskedet och det finns inget värre än att höra en mamma skrika ut sin sorg. Utgången var väntad men jag tror inte att någon mentalt kan förbereda sig på reaktionerna vid beskedet.

Vad är du mest stolt över i ditt engagemang?

–  Tack vare Missing People har jag fått vänner för livet, jag har utvecklats som person och jag har en ökad förståelse för tid. Tid är det vi har minst av men det vi skulle vilja ha mest av. Alla som engagerar sig inom Missing People gör det helt ideellt och var och en lägger den tid man kan avvara. Vi har alla olika förutsättningar för vårt engagemang och ett av våra värdeord är just Engagemang. Vi skulle inte vara något utan engagemang.

Missing People kan nu stolt presentera CGI som ny sökpartner!

Vi är helt beroende av stöd från privatpersoner och företag för att kunna fortsätta fylla en viktig samhällsfunktion. Därför är vi väldigt tacksamma över CGIs stöd och generösa gåva! Med hjälp av bidraget kan vi fortsätta ge stöd åt oroliga anhöriga, planera och arrangera livsviktiga sökinsatser och återförena familjer.

Stort tack för ert stöd – ingen ska försvinna utan att hittas.

Missing People kan nu stolt presentera vår nya samarbetspartner, Safety by Cilia!

Efter att ha upplevt ett våldtäktsförsök bestämde sig Cissi Nilsson för att grunda Safety by Cilia, en larmapp som meddelar användare i ens närhet när man aktiverar den. Larmappen Cilia med sitt nätverk med frivilligt anmälda Räddare, bygger på samma princip som Missing People –  civilkurage och viljan att hjälpa andra människor.

Ideellt engagemang ligger till grund för Missing Peoples verksamhet. För att vi ska kunna fortsätta fylla en viktig samhällsfunktion och utveckla vårt arbete är vi helt beroende av stöd från privatpersoner och företag. Därför vill vi rikta ett stort tack till Safety by Cilia som genom sitt stöd bidrar till vi kan fortsätta hjälpa anhöriga och polis i sökandet efter försvunna personer.

Varmt tack, Safety by Cilia, för ert stöd och engagemang. Tillsammans kan vi rädda liv.

Just nu ringer vi till privatpersoner i hopp om att få fler månadsgivare. Som månadsgivare ger du oss trygghet att långsiktigt planera och utveckla vår verksamhet så att vi kan arrangera sökinsatser ännu snabbare och rädda fler liv.

Vi ringer från 076-381 40 11 och telefonnumret är registrerat på Missing People. Känner du dig osäker på vem som har ringt till dig kan du alltid söka på telefonnumret. Om avsändaren till telefonnumret är registrerat på Missing People så vet du att allt är i sin ordning.

Tveka inte att höra av dig till oss om du har någon fråga eller fundering. 

En dag i mars 2016 började Mickael sin resa med Missing People Halland, efter att ha sett en efterlysning på Facebook just efter att hans egen mormor gått bort.

– Min mormor var den viktigaste personen jag någonsin haft i mitt liv. Efterlysningen greppade tag om mig, vi satt där i soffan hemma och jag kände med hur den saknade personen är någon annans mormor eller farmor.

Efter att ha läst om Missing People och hur ingen ska försvinna utan att hittas, vände han sig direkt till sin sambo som gav honom en kram och önskade honom lycka till i sökandet. Därefter begav han sig till samlingsplatsen utan att veta vad som väntade.

– Hade det varit min mormor hade jag önskat att folk skulle hjälpa mig leta.

När Mickael infann sig på plats såg han andra klädda i Missing Peoples färger som han kände igen från efterlysningen. Han fick vägledning ut i sökinsatsen och det var början på hans erfarenhet av Missing People. Än idag upplever han att organisationen har samma struktur och hans förtroende för arbetet är lika starkt idag som då.

Innan Mickaels engagemang inom Missing People visste han redan hur det kunde vara att arbeta med människor eftersom han varit undersköterska och engagemanget för sina medmänniskor har han haft med sig länge. Han fortsatte som sökare och det tog många år innan Mickael tog klivet att bli patrulledare eftersom han väntade på att bli tillfrågad.

När han till slut fick ett mejl med information om utbildning och kom till kursen skrattade de andra i regionen - de tänkte att han redan var patrulledare med all sin erfarenhet. Utbildningen gick lätt för Mickael och han skrattar idag åt att han satt och väntade på frågan i så många år innan han tog initiativet.

– Jag kom in på utbildningen med erfarenhet många av de andra inte hade och jag kunde besvara allas frågor om hur en sökinsats går till. Allt från stort till smått, jag hade varit ute på allt och redan stöttat andra.

Med mångårig erfarenhet av organisationen berättar han att det som fortfarande berör honom mest är att se hur många som dyker upp på plats. Hur många som lämnat sina hem för att ansluta sig efter ett rop på hjälp från Missing People.

– Alla förtjänar att hittas. Ingen förtjänar att bli glömd. Jag har förstått i mötet med anhöriga att jag kan ge en trygghet genom att visa att jag är på plats för någon jag inte känner. Att veta att medmänniskor finns där för dig när du behöver är en trygghet, att samhället kan sluta upp. Många känner sig ensamma idag och ensam är sällan stark.

Mickael minns dem han sökt efter som valt att försvinna på grund av psykisk ohälsa och han önskar att de kunde se hur många som infinner sig för dem.

– De skulle se hur många som kommer för att de är borta. För även om en inte haft möjligheten och lyckan att träffa dem så betyder de mycket, det finns en person bakom varje försvinnande, en möjlig vän.

Mickael beskriver sig med ett skratt som en ödmjuk patrulledare, och han gör ett starkt intryck i sitt berättande om medmänsklighet, tålamod - och hur viktigt det är att ha stöd i ett samhälle där en lätt kan känna sig ensam. 

En intervju av Emilie Onnela.

När Andreas försvann i maj 2020 i Kungälv rasade mamma Erikas värld. Försvinnandet engagerade starkt och sökpådraget blev enormt med över 1 000 personer som deltog. Erika minns hur hennes medmänniskor och kontakten med Missing People blev en trygghet att luta sig mot mitt i stormen. 

– Medmänniskan har en så stor vilja att hjälpa till och söka men det behövs en organisation som leder det. För mig blev det en stor trygghet att det blev professionellt. Utan Missing Peoples stora organisation och erfarenhet hade det inte varit genomförbart, säger Erika. 

Själv var Erika delaktig i allt runtomkring sökinsatserna och tog sig an rollen som koordinator och skötte logistiken, allt ifrån att se till att det fanns mackor till att salta grusvägar. Allt för att förenkla och underlätta.  

– Gör det ni kan, så gör jag det jag kan. Det var mitt sätt att hålla mig uppe. 

I två veckor pågick sökinsatserna innan de fick det tragiska beskedet att Andreas anträffats avliden. I den ofattbara sorgen beskriver Erika hur möjligheten till ett avslut ändå har hjälpt henne.

– Det var ett konstant sökande varje dag och när man väl får beskedet vill man inte ha det. Men långsiktigt vill man ha ett svar. Jag relaterar till andra som inte får veta, till mammor som inte ens har fått besked. Jag har tusen frågor, men jag har i alla fall ett svar. 

Erika vill särskilt rikta ett varmt tack till anhöriga till ideella inom Missing People, som ägnar timmar av sina liv åt sökandet efter försvunna personer.  

– Stort tack till alla er Missing Peoples frivilligas anhöriga som låter er göra dessa enormt viktiga insatser, som var engagerade runt mitt barn. Det var så många som kom till oss i stället för att vara med sina nära och kära. Det betyder så mycket att veta att någon letar efter ens försvunna barn. Jag fick kraft av att medmänskligheten slöt upp. Det gav mig kraft, mod och styrka, i min mest kaotiska tid i livet.

Michelle Helander bor i Borås och är idag verksamhetsledare i Missing People Sjuhärad. Jag ringer henne mellan hennes åtaganden vår avtalade tid och märker tidigt i samtalet hennes värme och direkthet när vi börjar tala om hennes engagemang. Bara ett par meningar in i vårt samtal skrattar Michelle åt att jag kommer märka hur hon älskar det organisatoriska.   

- Att få vara en del av Missing People och hjälpa andra, att finnas där för anhöriga och polis, det är ju det som driver oss. Att ingen skall försvinna utan att hittas! Men för mig är det även arbetet inom en organisation och vad det innebär. Att få driva utvecklingsarbete och få vara en del av alla fantastiska personer i Missing People, och deras engagemang. 

Idag är Michelle med och driver organisationen framåt i arbetsgrupper och ett av dessa fokus ligger på kompetens och utveckling. Det är tydligt att hon vill bjuda med andra att brinna så som hon gör för utveckling. Michelle vill framåt och att Missing People ska bli starkare och starkare.   

-Jag gillar att engagera och att skapa möjligheter för andra att utvecklas. Civilsamhället och dess ideella krafter bidrar till samhället på ett fantastiskt sätt. Samtidigt som att vara en del av en organisation, som tex Missing People, kan bidra till egen utveckling och ge personer ett sammanhang att vara i, vilket jag tror även kan stärka på olika sätt.  

Michelle berättar om hur hon åkte med en vän första gången hon var med i en sökinsats. Hon blev intresserad och upptog inom kort samtal med de andra engagerade om organisationen. Den dåvarande verksamhetsledaren fångade snabbt upp hennes intresse för organisationen och bjöd in henne att arbeta vidare med Missing People. Detta var år 2015.   

 - Jag utbildade mig inom Missing People snabbt och år 2016 började jag även arbeta på ett studieförbund. Även i mitt arbete som verksamhetsutvecklare brinner jag för föreningslivet. Under åren har därför mitt intresse för civilsamhället vuxit med båda sidorna; mitt arbete och mitt engagemang med Missing People.   

Michelle säger att hon alltid velat hjälpa, vilket hon kommit att göra på olika sätt genom åren. Hon är glad att nu få hjälpa människor i en organisation där hon också kan utveckla sitt intresse för organisatoriskt arbete. Michelle lyfter hur viktigt det är att uppmuntra varandra till samhällsengagemang. Hon vill räcka ut en hand till de som vill hjälpa, men inte vet hur - för alla kan göra något. Själv har hon vuxit upp med en familj där flera har haft sina ideella engagemang över generationer. För Michelle är det en självklarhet att vi genom det ideella arbetet bygger ett starkare samhälle för och med varandra. 

-Jag försöker nog ofta upplysa alla runt omkring mig om det ideella och vad det ger, vilken skillnad det gör. Missing People är en organisation med fantastiska volontärer och där vi är engagerade och drivna, vi åker land och rike för varandra. Vi speglar varandras omtanke och åtagande.  Lika mycket som vi externt kan visa på den samhällsskillnad vi gör, visar vi varandra internt hur viktiga vi är tillsammans. 

Idag har Michelle samlat på sig erfarenheter från nästan tio år med organisationen, möten med anhöriga, återfunna personer, insatser av olika slag. Varje minne från hennes tid verkar driva henne framåt i övertygelsen - tillsammans är vi starkare.   

En intervju av Emilie Onnela  

Foto: Frida Winter 

Tessan Jigfjord blev utsedd till Årets Smålänning 2022 för sin frivilliga insats som operativ chef för Missing Peoples sökinsatser och ses mångar gånger i media när hon rycker ut för Missing People. Under åren har hon blivit ett av Missing Peoples ansikten utåt.  

Under våren 2014 började Tessans engagemang i Katrineholm som sökare. Snabbt blev hon verksamhetsledare och är idag verksam i Jönköping. Hon berättar om dem hon arbetar med i organisationen och hur hon ser dem som de bästa.  

– Vissa sökare är med flera dagar i rad och tycker att det är intressant. Det är ofta någon av dessa sökare, som vill engagera sig mer. Det är svårt att få personer som vill fortsätta med detta, jag tror att man måste ha ett engagemang och vilja hjälpa.  

Det var tack vare sociala medier hon hörde om den första sökinsatsen hon kom till och hon blev snabbt bekant med de som höll i det och det behövdes inte några större övertalningar, för att hon skulle fortsätta i organisationen. Jag frågar Tessan om något överraskat henne i arbetet med Missing People under åren och hon tänker efter.  

– Jag har varit med när organisationen vuxit upp, jag har varit med och vuxit in i resan på ett sätt. Idag när jag föreläser hör jag ofta från många att de imponeras av hur välorganiserade vi är, vilket de inte visste innan.

 Tessan fortsätter med att berätta om de anhöriga under sina tio år av erfarenhet som verksamhets- och insatsledare. De sms och samtal hon fått under åren av de hon funnits där för och hjälpt. Hon tar fram telefonen och harklar sig med ett leende när hon läser upp några av de som värmt extra. Det första smset hon läser fick hon en tidig morgon när hon var på väg ut på en uppmärksammad sökinsats, där de sökt i en vecka efter personen.  

"Vill inte störa dig med ett sms, Tessan. Men kanske detta ger dig extra energi i ditt fantastiska arbete. Att hålla ihop denna insats kräver en hel del och jag, med många andra medborgare, är glada att det är du som håller i taktpinnen. Du borde vara stolt över vad du åstadkommit, men lova att också hitta tid och plats för att vila och återhämta dig själv."

– Gissa om det gick lätt att åka ut på sökinsatsen efter det?   

Tessan läser flera sms från familjer som förklarar sin tacksamhet. Hon har under sin tid hållit huvudet kallt, varit ärlig och rak med familjer, fått dem att skratta mitt i sorg eller saknad och uppskattningen är tydlig i alla de kvitton hon behållit under sin resa med organisationen. Jag säger till Tessan att hon har mycket att vara stolt över och hon verkar veta om det.  

Efter vårt samtal ser jag henne stadigt fortsätta ta sig an sökinsatser, journalister och anhöriga i sitt ledarskap i Jönköping. Oavsett om det är en person som varit saknad i nära trettio år eller om det är någon som försvunnit idag, är Tessan där med samma tveklöshet och kraft.

Foto: Värnamo Nyheter

Martin Persson bor i Umeå och är idag Verksamhetsledare för både Västerbotten och Norrbotten. Han har varit engagerade i Missing People i 5 års tid nu och har blivit en röst för sin regionala avdelning med de vänner han samlat bland företag och organisationer när han samtalat om Missing People. Martin vet hur viktigt det är att hjälpas åt och samla in medel för att sedan kunna ha det som krävs i sökinsatser.  

–  I mitt privata arbete är jag säljare och reser mycket. Det är därigenom jag träffar många av våra sponsorer.

Martin minns hur en kund velat ge honom något när han kom att tala om Missing People i ett möte.  

–  Jag hade aldrig träffat honom förut. Jag tänkte att jag skulle få en mugg, men så kom han fram med en sökarlampa som gör att jag kan se en person på 2000 meter. En sådan har helikopterdivisionen i Linköping testat och varit något av det bästa. Han sa bara "Ta den här, varsågod."

Martin berättar om hur de som oftast söker i vatten och att näst på önskelistan är en undervattenskamera som gör att de kan se ner 30 meter. Tillsammans med en stark strålkastare skulle de kunna filma i mörka delar. Han talar om hur svårt det kan vara att söka i vatten och hur viktigt deras samarbete med polisen är i dessa fall.   

–  Vi har ett mycket bra samarbete med Region Nords Polisdykare. Vi har lärt känna varandra så väl, det är ett bra samspel, vi har blivit ett team tillsammans. Polisen ringer ofta direkt till mig, jag ligger med mobilen på kudden om natten och har en väska packad och redo på jobbet.

Martin Persson gick med i Missing People först som medlem och började sätta sig in i organisationens arbete. När jag frågar hur det kom sig att han började intressera sig för Missing People öppnar Martin upp om sin son som försvann som liten.  

När det sedan var en sökinsats i Martins område flera år senare, gick han med och under sin tid med Missing People har han gjort alla sina insatser för de anhöriga. I sina roller som patrulledare, insatsledare eller stöd för anhöriga har han kunnat berätta för de han mött i sökinsatser att han faktiskt vet precis hur det känns när en inte vet om den som saknas är vid liv. Hur det är att känna rädslan och paniken.  

–  Jag har en stor förståelse. Det är därför jag ofta har anhörigkontakt; därför att jag vet vad de går igenom. Jag vet hur en anhörig känner när ens barn är borta. Jag berättar historien för dem, om hur min son var nära att drunkna. Det stödet är det jag brinner för.

Martin förklarar att anhöriga kan ringa mitt i natten och att han i arbetet med Missing People iklär sig en roll för att kunna finnas där för dem när de är förtvivlade. En av de insatser som berört honom mest är en där Hampus hittades nyligen i en tjärn. Det har omskrivits i tidningar om hur sökandet fortsatte, tack vare Missing People och Polisdykarna och familjen har sagt att han aldrig skulle hittats om det inte vore för Missing People.  

–  Familjen var alltid med vid vår sida när vi sökte efter deras son och de var otroligt tacksamma att han återfanns. Den kärleken de visade är vad som berört mig i efterhand.

Jag tackar Martin för hans berättelse och de minnen han delat med sig av. Vi avslutar vårt samtal och nu när det blir kväll och natt tänker jag på hur vissa sover med mobilen på kudden för att finnas där för de som behöver.  

En intervju av Emilie Onnela

Av de 568 anmälningar om försvunna personer som den ideella sökorganisationen Missing People fick in under 2023 var 36 så kallade LSO-ärenden, vilket är en ökning med över 40 procent jämfört med 2022. Ett LSO-ärende är då polisen ber om snabb hjälp när risken bedöms vara fara för någons liv.

Maria Hellqvist Porsberger är idag insatsledare i Norrbotten och har varit aktiv i Missing People sedan 2017. Efter att Maria såg en efterlysning på Facebook under en tid hon var ledig ville hon ställa upp. Hon berättar om hur en kollega till henne var verksamhetsledare i Missing People under den tiden då Maria var mellan jobb och när jag frågar vad hon gjort i sitt yrkesliv berättar hon om hur hon arbetat med och hjälpt människor genom det med Trygghetslarmet.

– Jag har just därför en stor erfarenhet av människor i svåra situationer, anhöriga och bemötande. Det jobbar jag med fortfarande.

Maria berättar också att det mest givande i arbetet med Missing People är kontakten hon har med anhöriga.

– Det jag upplever är den enorma tacksamheten från anhöriga. Före, under och efter en sökinsats.

Vi talar vidare om möten med anhöriga, hur det varit att möta så många människor i saknad under åren och hur det är för Maria att vara insatsledare idag. Jag frågar hur hon tycker att engagemanget har sett ut sedan 2017 då hon först började engagera sig själv i Missing People. Maria berättar hur hon upplever att antalet sökare avtagit sedan pandemin.

– Pandemin har ställt till det mycket de här tre åren. Att inte kunna ha träffar, kunna göra insatser som vanligt och hålla kunskapen uppe under den tiden har gjort att vi inte kunnat se efter engagerade riktigt.

Maria berättar även att de annonser de nu sätter upp i sociala medier, där de efterlyser hjälp och berättar om utbildningar, ger ett stort gensvar.

– Då strömmar engagemanget in.

Hon talar om hur hon vill sänka tröskeln för allmänheten. Att det kan vara svårt att veta vad som kommer krävas av en som volontär med Missing People i tid, uppgifter och uppdrag.

– Känner man att man vill ställa upp tycker jag inte en ska tänka på hur mycket tid det kommer att ta. Du kommer när du kan. Varje insats räknas. De flesta har heltidsarbeten idag och detta är frivilligt så desto fler vi är som hjälps åt, desto lättare blir det.

Maria berättar att det första steget inte behöver vara stort. Du behöver inte vara med på en sökinsats det första du gör när du engagerar dig i Missing People och hon uppmanar allmänheten att komma på föredrag.

– Kom på föredrag och anmäl dig så berättar vi om Missing People och hur en sökinsats går till. Alla måste kunna få information om vad Missing People gör och att det är frivilligt.

Jag frågar Maria vad det är som får henne att fortsätta kämpa för Missing People.

– Jag brukar tänka att det kan faktiskt vara någon nära mig som försvinner.

Maria blir tyst en stund innan hon fortsätter.

– Hur skulle jag då tänka och reagera? Om ingen skulle finnas där för mig. Om inte Missing People skulle finnas.

En intervju av Emilie Onnela

Vi har bokat ett videomöte jag och Eric. Det är november och snön dalar ned utanför fönstret när vi kopplar upp oss. Han har förberett sina svar och vet precis vad han vill berätta om. Jag börjar med att fråga hur han kom att engagera sig i Missing People Sweden.

– Det var en insats 2014 i södra Stockholm. Jag hade just avslutat en lång tid som tränare i idrottens värld och funderade på var jag skulle lägga mitt engagemang. Jag tittade på olika föreningar, men valde Missing People då jag tyckte det var spännande med en helt ny rörelse med en samhällsviktig uppgift.

Eric hade läst om föreningens arbete i media och under hans första sök fick han förståelse för hur det fungerade. Han berättar om hur Missing People för tio år sedan var en ung organisation och under årens gång har engagerade människor varit med och bidragit till att sökinsatser blivit ännu bättre och vassare. När Eric såg utvecklingspotentialen med organisationen och hur många engagerade som var med och ville hjälpa, kände han att han med sin bakgrund i ledarskap och organisering kunde bidra och göra nytta. Vilket är vad han har gjort i snart tio års tid som insatsledare i Stockholm.

En av de insatser som fastnat hos Eric under åren var när han fick vara med när drönare användes för första gången av Missing People Stockholm. Det var när de sökte efter en ung person som försvunnit. Som operativ chef beslutade han om att de skulle filma över en viss terräng. Efter flygningen tittade piloten och Eric på resultatet på en större skärm. Eric beskriver hur de fann den unga personen avliden och att den då nya tekniken med drönare spelade en avgörande roll i det.

– Det var väldigt gripande och berörande. Jag var glad att vi kunde ge familjen ett avslut. De tunga avsluten är minst lika viktiga.

Det var första insatsen med den tekniken han minns att de kunde söka systematiskt och beskriver hur drönare kan söka efter ”rutnät” och täcka stora ytor effektivt. Eric är övertygad om hur viktigt materialet för insatsen var då det hade varit nära omöjligt att hitta personen så snabbt på en sådan plats i den positionen.

– Hade jag själv gått där och sökt utan att veta att personen fanns där, då hade jag inte sett hen alls.

Eric berättar om vad som krävs för sökinsatser i skog, mark och vatten, men berättar också om hur det är att vara engagerad i Missing People i en storstad. Hur en sökinsats i urban miljö kan se ut och vilka utmaningar det medför.

– Den ofta förekommande bilden av Missing People är att vi söker med skallgång i skog och mark, men i Stockholm är det mer sällan som så är fallet. Vi behöver ibland använda oss av andra sökmetoder än exempelvis i ett landskap med mer vildmark där man behöver gå ut i skogen och leta på ett annat sätt. Här kan till exempel en försvunnen person befinna sig i kollektivtrafiken.

Eric beskriver hur folk i Stockholm kan med kollektivtrafiken ta sig blixtsnabbt till andra sidan stan, försvinna i mängden och att det är större möjliga områden att söka av och göra avvägningar i.

När någon försvinner sker en informationshämtning om den försvunne med hjälp av intervjuer med anhöriga och samverkan med polis. Det kan vara svårt särskilja personer utifrån kläder i storstaden då många klär sig liknande och svårt att anordna stora sökinsatser i en urban miljö för att finkamma områden. Därför berättar Eric om hur han är van vid att de ofta söker i mindre enheter om några personer per patrull och samarbetar nära med polisen för att försöka hitta personen genom digitala spår som telefon, bankkort eller resmönster.

– Vi är beroende av samverkan med polis för att få en riktning i våra insatser. Våra efterlysningar på Facebook bidrar också ofta till att vi får in värdefulla tips.

Eric säger att det är två saker han verkligen vill lyfta i vårt samtal och det första är hur annorlunda det kan vara att söka i storstad och det andra är psykisk ohälsa och vilken roll det spelar i många försvinnanden.

– Den allmänna bilden kan vara att man tror att försvinnanden ofta beror på att någon går vilse. Jag tror inte att jag någonsin sökt efter någon som gått vilse i den meningen. Är du dement och förvirrat dig är det en annan sak. Tyvärr är verkligheten att allt fler försvinnanden är kopplade till psykisk ohälsa och det dessutom går längre ner i åldrarna. Det är en erfarenhet jag helst skulle vilja vara utan och som är ett samhällsproblem som vi måste ta på stort allvar. Vi måste alla hjälpas åt i detta. Varje självmord är ett för mycket.

Eric avslutar med att uppmuntra alla som vill vara med och bidra till Missing Peoples arbete att komma till våra sökinsatser, dela våra efterlysningar och gärna bidra med gåvor för att vi ytterligare kan öka vår förmåga att hitta försvunna personer.

En intervju av Emilie Onnela

Foto: Emilie Onnela

Gert Pettersson har varit aktiv som patrulledare i Missing People Skåne sedan våren 2013. Vi har skrivit varandra några mejl och bestämt en tid för ett samtal om hans tid med Missing People. Signalerna hinner knappt gå när jag ringer honom.

– Ja, det är Gert, svarar han.

När jag frågar vart hans engagemang kommer ifrån berättar han om sin mamma och sin uppväxt, hur han har fått lära sig att han kan få hjälp, men också att han ska hjälpa andra när han kan. Jag frågar om hans deltagande, efter tio års tid av att stödja anhöriga och söka efter försvunna personer.

– Jag brinner för detta, svarar han tveklöst.

Första gången Gert hörde om Missing People var via en efterlysning på Facebook. En sökinsats hade dragit igång i närområdet. Gert bestämde sig för att delta och han tog sig över åkrar och ängar i sökinsatsen. Han berättar att han inte kunde hjälpa till ekonomiskt, men han kunde ställa upp i sökandet efter den försvunna personen. Över åren har Gert ryckt ut till flera län och olika platser och funnits på plats för dem som behövt hjälp av Missing People.

– Att hitta en människa som försvunnit eller se efter en anhörig värmer mitt hjärta, säger Gert. Arbetet inspirerar mig, annars hade jag inte gjort detta.

Gert berättar hur viktigt han tycker att det är att hålla stämningen så lättsam som möjlig under sökinsatserna, innan allvaret slår till, för att orka. Man vet aldrig när allvaret kommer och det kan slå över fort.

– Det är viktigt att våga vara sitt vanliga jag och bidra till en upplyftande känsla fram till dess, menar Gert. Det underlättar under långa sökinsatser tillsammans.

När en vecka har gått efter att en person är återfunnen avliden och anhöriga fått svar kan man se Gert komma tillbaka till platsen. Där ser han till att allt är i sin ordning och tänder sedan ett ljus och lägger ned en blomma.

– Det är inte för de anhörigas skull, säger han. Det är för mig själv. Att jag får ett avslut.

Insatser som satt spår

Jag frågar Gert vilka insatser som stannat med honom och vad som berör mest och han minns en sökinsats efter en ung man. De hade kört med bil över otaligt många småvägar när han till slut skulle ta sig an en av de sista vägarna som var kvar att söka av. Gert berättar att han hade en magkänsla när han satt bakom ratten i slutet av insatsen: det var här de skulle hitta honom.

– När jag kommer körandes ser jag mig om vid vägkanten och då ser jag honom med huvan uppe, berättar Gert. Han reser sig upp och jag slår i bromsarna.

Gert beskriver hur mannen hade tittat upp mot honom.

– Jag lever, sa han med skakig röst.

Gert höll om den återfunna mannen tills fler kom till platsen och anhöriga fick möjligheten att återförenas med honom.

Vi talar länge. Under samtalet blir det tydligt för mig att Gert har lett sökinsatser med hjälp av sin instinkt och viljan att lätta andras sorg. Metodiskt och med hjärta har han väglett andra att söka och hjälpa så som han själv gjort. Under dessa år har Gerts inställning och medverkan i många sökinsatser hjälpt Missing People ge svar och återföreningar.

På Missing People vet vi att medkänsla och viljan att agera för andra är vad som bär oss. Utan personer som vill hjälpa andra, som Gert gör, hade vi inte varit de vi är. Tack.

En intervju av Emilie Onnela

Vet du vad du ska göra om du gått vilse? Vad som skulle bli en vacker vandring i naturen kan plötsligt bli en obehaglig situation om du sedan inte vet var du är. Alla kan hamna på villovägar och då är det bra att veta vad du ska göra om det händer dig!

Innan du ger dig ut, kom ihåg att se över förväntat väder och kartor för att vara förberedd. Informera någon om din tänkta plan för utflykten, när du förväntas vara tillbaka och vart du tänkt gå. Det blir mer märkvärt när du inte är hemma utsagd tid och kan då anmälas som saknad snabbare.

En bra minnesregel när du går vilse är STOP

Stanna – Stanna kvar på platsen, det gör dig lättare att hitta. Andas och fokusera på annat en stund för att kontrollera känslorna, inte få panik och kunna fatta bättre beslut.

Tänk – Ge dig själv tid att tänka och få en uppfattning om situationen. Kanske kommer du på en lösning, var du är, eller att du har mobiltäckning och kan ringa efter hjälp.

Orientera dig – Var är du, ser du landmärken, hur har det sett ut tidigare, vad har du med dig?

Planera – Vad behöver du göra nu? Planering som sysselsättning är ett bra sätt att lugna nerver.

Se till att dricka vatten, har du möjlighet att koka det med hjälp av utrustning är det bra, om inte behöver du fortfarande få i dig vätska. Utan mat kan du klara dig längre, men utan vatten gör du det inte efter ett par dagar.

Signalerna går och det duggar lätt utanför fönstret när jag ringer Gustav Bäck. Han är numera insatsledare, patrulledare och verksamhetsledare inom Missing People Kronoberg och han var ute på sin första sökinsats 2020, i pandemins första skede. Gustav börjar berätta om sitt engagemang och om sin familj vars stöd varit avgörande för att han har kunnat vara ute alla de timmar och år han har utöver sitt dagliga arbete. Den sökinsats som skulle komma att bli Gustavs första fick han reda på av sin fru om; Missing People var ute för att leta efter en pojke som försvunnit i Ljungby, och Gustav tog sig direkt till platsen tillsammans med sin svärfar. Han beskriver att han ställde sig i en lång kö till sökinsastsen, efter en halvtimme tog insatsledaren honom under sina vingar och så började sökandet. Sedan dess har Gustav fortsatt söka efter pojken och många andra personer som försvunnit kommande år. Han skrattar lite när han berättar att den första personen han gick tillsammans med i sökinsatsen hade en stor pannlampa, med sladd och laddad med extra batteri som lyste upp halva skogen, medan han själv hade en liten egenköpt från vanlig butik. Ljuset och initiativet han bar med sig inspirerade Gustav mitt i sökets allvar. På plats berättar han att det fanns ett vemod och allvar. Det var omkring 700 unika sökare som ryckt ut för att hitta den försvunna pojken - både hundekipage och volontärer - men Gustav säger att det kändes som att det var tusentals som slutit upp.

-Jag tänkte att om så här många människor kan ställa upp för en familj, då ger det mig hopp om att lika många skulle göra det om mitt barn eller min fru skulle försvinna.

Än idag är upplevelsen densamma berättar Gustav, hur han blir tagen vid varje sökinsats av hur många som ställer upp. Människor som varken känner den som saknas eller varandra och som infinner sig efter att ha läst på Facebook eller fått ett sms om att de behövs. Han säger att många tror att skallgången ska vara lika intensiv och skrämmande som de kanske sett på tv, men vill berätta att det går lugnt och metodiskt till och hoppas fler ska våga ansluta sig även om ett sökande kan vara tungt.

Jag frågar Gustav vad som berör honom mest i hans arbete med Missing People och hans svar är mötet med de anhöriga. Att höra om deras berättelser, minnen, oro gör att en inte vill ge upp, men det är också påfrestande. Gustav berättar om hur han själv kan bli kraftigt berörd och påverkad av möten med anhöriga och att det finns andra han låter ta den kontakten idag för att han ska kunna vara fortsatt stark i sökandet.

Gustav berättar om hur de inte alltid har resurser att söka på det sätt de behöver och att det kan leda till svåra avvägningar och val som kan göra att det tar längre tid att hitta personen som försvunnit. Längre tid att ge anhöriga svar. Längre tid i ovisshet, saknad och oro.  När Gustav slutligen får frågan om vad som får honom att fortsätta ställa upp trots motgångarna, är hans svar tveklöst:

-Det är mina barn. Om mina barn försvinner, hoppas jag att andra ska leta efter dem på samma sätt.

Jag tänker att han och de volontärer som är ute med honom i varje sökinsats vet att detta är varje förälders hopp och att ett försvinnande kan hända vem som helst plötsligt. Jag kommer att tänka på mina syskonbarn och små kusiner. Hur många skulle sluta upp? Skulle resurserna räcka till?

Vi tackar varandra för intervjun, säger hejdå och lägger på, men när det blir tyst i telefonen står svaret och frågorna kvar.

En intervju av Emilie Onnela